När området byggdes i början av 1970-talet, blev fasadernas djärva färgsättning av konstnären Gert Marcus mycket omdebatterad. Men efter hand kom färgerna av de boende att uppfattas som en viktig del av områdets karaktär. För att bland annat anknyta till detta beslöts att man i den fysiska upprustningen även skulle komplettera den offentliga konsten i området.
När Boel Junus gjorde krukorna 1991 hade hon just gått ut keramiklinjen vid konstfackskolan i Stockholm. I konst och konsthantverkskretsar pågick debatten om var gränsen mellan konst och konsthantverk gick och unga keramiker började uppkäftigt tränga sig in på skulptörernas arena. Det kändes spännande att låta en av dessa gränsöverskridare pröva sina vingar i en offentlig konstgestaltning och Junus lyckades förvandla en traditionell keramisk vasform till skulpturer med existensiell sprängkraft.
Då och då under ett helt år arbetade Junus på Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping för att prova olika lösningar av tillverkningssättet. Sedan brändes de meterhöga urnorna i de stora ugnarna på PKI porslinsskola utanför Lidköping. Leran är stengods, som bränns i 1260 – 1280 grader. En vecka tog bränning och avsvalning. Det får inte gå för fort för då kan kärlen spricka. Det krävdes truckar för att kunna handskas med dessa 150 kilos ”jättekrukor” som nu med en självklar naturlighet sedan länge vilar i Flemingsberg.
Under kulturhuvudstadsåret 1998 deltog Junus i projektet ”Stora krukor på stan” med en kruka större än Flemingsbergsurnorna. Först stod den utanför Stadsmuseet men flyttades sedan till Rosendals trädgårdar på Djurgården.